tyst med dig, skam
Jag jobbade på ett boende med autister i somras. Gamla autister som ingen älskar, deras presenter köps för deras egna pengar, ingen känns vid dom.
Och dom käkar tusen mediciner och jag tänker, "vad fan?". Fem sorers ångestdämpande, tre sorters lugnande och jag... jag tänker att min syster äter inga mediciner fast hon är sjuk. Jag är frisk och önskar mig mer; "märker någon om jag tar hans attarax?".
Är jag frisk då? Är jag frisk när jag varannan veck önskar att jag inte fanns till? När jag önskar byta plats med en av gamlingarna och slippa tänka, bara vara, resten av mitt liv?
Dom säger jag är deprimerad, och att all min glädje är på låtsas. Men jag säger fuck you, min glädje är sann! Jag behöver bara hjälp att visa den. Så jag dubblar min dos i smyg och trycker upp min glädje i deras ansikten.
Varför ska jag äta mina mediciner i smyg?
Varför vill jag inte ens att min mamma, min mamma som vet allt om mig, ska höra mig skramla med min burk?
Gamlingarna och jag är inte lika. Dom är långa, dom känner inget ansvar och dom har aldrig ägnat en tanke på samhället i stort.
Dom skäms inte över deras medicin.
