LBettyR

   Det är femton gånger så många kvinnor som lider av ätstörningar än män, enligt statistik, men jag skulle nästan vilja påstå att det till och med kan vara mer. Hur många kvinnor har inte någon gång satt sig på en diet, hur många har inte en djup önskan om att gå ner i vikt? Visst är det väl troligt att detta även gäller män, men i sådan utsträckning? Det tror jag inte. Människor sätter en särskild press på kvinnor och deras utseende, kvinnor är till för att vara fina att titta på, de är till för att behaga, medan männen finns till för att se till att allt fungerar. Det finns en anledning till att var femte sjuårig flicka vill gå ner i vikt. Vilka kvinnor över tretton och under 20 har idag inte provat att svälta sig? Vilka har inte då och då önskat sig den viljestyrka som krävs för att sluta äta helt? En ätstörning är betydligt vanligare än man vill göra gällande, för ofta är det så att man inte anser att man har ett stört förhållande till mat, eftersom att det är så accepterat idag. ”Jag ska prova en ny diet som jag läste om idag, den går ut på att äta en ananas om dagen i tre dagar” – responsen är ”åh, så intressant” och ”Berätta hur den fungerade sen!”.
   Sedan tror jag också att kvinnor och män ser på viktnedgång på olika sätt. En man kanske en dag sitter och funderar och helt plötsligt går det upp för honom: Jag kanske skulle gå ner lite i vikt, min mage är ganska stor. En kvinna däremot tänker nog på sin vikt hela livet, tänker flera gånger varje år hur hon nog borde kontrollera vikten lite mer, se till så att hon inte går upp något. 

 

Kvinnor är så pass objektifierade att barn börjar svälta sig själva för att bli mer tilltalande för män. Anledningen till att det ofta börjar i skolan tror jag är för att man då möter en grupp jämnåriga för första gången – om man inte gått på dagis då – och det finns inget sätt att skydda sig från den information som de andra barnen har. De berättar allt de vet och sprider ut sina värderingar och man snappar upp det och blir påverkad. Informationen har de då såklart fått från deras föräldrar och de hemska program som visas för barn. Prova själva att titta på Disney Channel och tänk på vilka olika sätt de visar män jämfört med kvinnor. Ofta visas det att kvinnor bara kan bli vänner om de upptäcker att de båda gillar smink eller shopping medan män(som är förståndiga varelser, till skillnad från kvinnor) kan bli vänner utan att behöva ha något gemensamt utom det faktum att de båda lever. Faktum är att det egentligen börjar betydligt tidigare än i skolåldern. Vilka kommentarer får flickorna när de är riktigt små? Vilka kommentarer får pojkarna? Flickor blir ofta bemötta med en variant av ”Åh, så söt du är”, medan pojkar ofta kan få något som är en utveckling av ”DU ÄR SÅ STOR OCH STARK!” Ingen av dessa kommentarer är bra. Det sätter press på flickor att de alltid ska vara söta och fina och stilla och rosa, och pojkar får pressen på sig att alltid vara STORA och STARKA och inte visa sig ”svaga” på något sätt(visa andra sinnesstämningar än ilska och megaglädje).