hypotetiskt farligt
En av de gångerna i mitt liv jag känt mig som mest utsatt, utan möjlighet att påverka alls, måste ha varit för några år sedan. Jag, mina två syskon och pappa var på en tre veckors-segling och var, när detta inträffade, på väg hem. Närmaste land var tre dygn iväg. Det var natt och pappa pch jag var uppe och höll koll. Hela dagen hade vädret varit dåligt och det blev bara sämre och sämre. Sedan kunde vi plötsligt se blixtar slå ner långt bort. Det var ohyggligt vackert, det liksom lyste upp allt, ett otroligt skådespel... det går liksom inte att beskriva, det är något man måste se. Vad som hände med oss i båten var ju inte mycket. Vi väckte Lovisa och Jonatan, så att även de skulle kunna se det här. Vi kände oss inte direkt hotade - blixtarna var en bit ifrån och båtar har någon typ av blixtledare(har aldrig brytt mig om hur den faktiskt fungerar, bara att den existerar). Men det hela fick mig att fundera, där jag satt, och tänkte att vad som helst kan hända - hypotetiskt kan det det - och vi skulle inte kunna göra något. Vi är 72 timmar från land! Även om vi lyckades kalla på någon på radion skulle det dröja minst fem dar innan dom hittar oss(om vi lidit skeppsbrott eller drivit omkring). Det är helt galet egentligen. Att sådant ses som semester! Fast det är ju klart att det gör. Det är ju så fint också. Det har hänt så otroligt otroliga saker när vi seglat. älskar det<3
