En liten gnista hopp
Jag ser nästan inget hopp längre. Sverige har blivit det jag aldrig trodde, och nu ser jag nästan ingen möjlighet för oss att ta oss ur den fallgrop vi hamnat i. Mördande nazister likställs med vänsterpolitiska på väg för att fira internationella kvinnodagen - de likställs.
Och så ser det ut idag. Man är så mån om yttrandefriheten att varje attack mot SD är en attack mot den. Och det är deras skydd. Det är därför de inte är rasister, utan de vågar bara prata om ett problem som folk är rädda för. Påstås det. Alla partier jobbar med immigrationen, men de ser den inte som ett så pass stort problem att det behöver talas om så förbannat mycket. Invandrare förstör inte på något vis Sverige!
De för inte med sig kvinnoförakt, de tar inte våra jobb, de höjer inte kriminaliteten - det är vi. Alla. Alla svenskar, alla som är här.
I Sverige råder ett starkt kvinnoförakt, det finns redan här.
I Sverige är det just nu brist på jobb, men det är en naturlig del i ett lands befolkningsmängd.
I Sverige gör våra fördomar och vår rädsla inför dom andra att personers integration förhindras när de kommer till Sverige, de får aldrig chansen att bli en del av vårt samhälle.
Jag ser nästan inget hopp längre, bara en liten glittrande stjärna långt långt uppe, att alla röstberättigade röstar, och röstar efter ett nogrannt fattat beslut. För då, kanske då, kan vi få en bra regering. En regering som kan vända Sverige åt rätt håll igen.
