det viktigaste i mitt liv
Jag tror det första jag minns är i sexårsverksamheten. Jag skulle byta om - minns inte varför - och det fanns bara två toaletter att välja på. På den ena fungerade inte lyset och den andra fungerade inte låset ordentligt. Jag har alltid varit väldigt mörkrädd, så jag valde såklart den där lyset fungerade. Efter ett par minuter, när jag fått av mig båda tröja och byxor, öppnar två av pojkarna i klassen dörren - väl medvetna om att jag är därinne. Därvid börjar en dragkamp där jag kämpade med tårar och kvid för att dra igen dörren igen. Jag ville inte att de skulle se mig, men ville heller inte att någon mer skulle höra något och komma dit, så jag kämpade i tystnad. Med tårarna brännande.
Det var ett helvete. mina tre första år i skolan. Jag och två andra tjejer var då tydligen "populära", detta tror jag berodde på att det var vi som lät mest, tog mest plats. Att vara populär innebar för mig enbart en sak: du får uppmärksamhet av pojkar. Händer som grep i mig, drog ner mig i knän, drog in mig i rum, drog av mig kläder.
Kan det vara så att det blir en typisk grej att högljudda tjejer blir "populära", och att populär innebär att tjejen ska tryckas ner och inse att hon bara är tjej? Bara är ett ting för män?
Jag blev tyst. Klädde mig i säckiga kläder. och så småningom försvann jag. På många sätt var det en lättnad, men samtidigt hade jag förlorat det viktigaste jag hade: min röst.
Något hände. Jag slutade grundskolan och hittade ett ord: feminism. Jag fick en röst igen. Jag började använda internet flitigt; hängde på forum och bloggar, jag blev påläst. Jag pratade i klassrummet igen, pratade öppet om fetthat och hur preventivmedel borde vara gratis. Vågade stå på mig.
Jag träffade en kille. Han gick i min klass, var uttalat feminist och vegan. Det gick snabbt och snart var vi oskiljbara. Han var en sådan där typiskt "snäll, djup kille". Han mådde dåligt, hade ärr på sina armar. Han fick mig att må dåligt, och gav mig ärr på mina armar.
Det var smygande, tänker jag ofta. Men egentligen inte. Han gav mig gliringar om mitt utseende, sa att saker jag sagt var elakt och fel. Han hatade min familj, ville absolut inte vara hemma hos mig. Han hade svårt i skolan, och jag var ju så smart. Jag skrev hans arbeten medan han spelade. Han sa att jag var hans liv och att utan mig skulle han säkert ta livet av sig. Och jag var fast.
Nästan tre år gav jag honom. Väldigt lång tid för mig, men jag är oerhört tacksam att jag kom ur det. För jag vet att de flesta inte gör det. De tar allt med tystnad, gör som jag och gråter i smyg.
Jag lyckades ta mig ur det för min halvbror lyckades dra med mig till ett möte med SSU. Det var helt otroligt. Från att ha varit nästan isolerad, till att komma till en plattform där allt jag sa togs på allvar, jag uppskattades och fick ta plats. Jag fick göra bort mig utan att behöva känna skam!
Jag fick vänner igen. ett socialliv. snart ett dubbelliv.
Min partner gillade inte den vändning som mitt liv tog. Han var skeptiskt till de jag umgicks med, frågade vad vi pratade om. Jag fick honom att följa med ut en kväll, och det ledde till ett bråk. Han tyckte jag var oberäknelig och satte honom i en obekväm situation - vi var båda nykterister. Han följde inte med igen.
En kväll behövde en vän sova hos mig - han hade missat sin buss. Han fick sova i mitt rum medan jag tog vardagsrummet. Min partner blev arg. Han tyckte det var vårt rum, och tänk om denna okända (för mig kända) kille skulle göra något perverst med mina trosor? Jag blev smått irriterad och tyckte han överreagerade, men alla har ju rätt till sin åsikt så jag sa att jag inte skulle göra om det. Ett par månader senare blev en annan vän till mig väldigt full och missade sin buss. Han fick sova hos mig; vi sov skavfötters. Han är homosexuell. Min partner blev ännu argare. Jag fick nog och bad om en paus. En vecka senare var det slut.
Jag brukar säga att SSU var min räddning. Och det är nästan skrämmande hur sant det är. Och det visar hur oerhört viktigt det är att alla människor har en plattform där de kan göra sig hörda, utan risk att bli nedtryckta, skrattade åt.
